Terapihunden Ludde

Ludde är en Border Collie som föddes den 3 juni 2011 och kom till vår familj då han var 6 månader.Ludde i snön

I juni 2013 gjorde Ludde sin inprovning för att se om han skulle kunna bli en bra terapihund och i oktober det året påbörjades hans utbildning. Tillsammans med mig, Anette, har Ludde fått lära sig att vara nära människor, hämta och lämna saker, göra lite konster och kunna vara passiv i väntan på att få utföra något arbete.

Ludde praktiserade på en skjukhusavdelning för patienter som befann sig i livets slutskede och hans sätt att arbete var något helt fantastiskt.

Som förare är jag med honom hela tiden men hur han vill utföra vissa arbetsutppgifter bestämmer han själv.

På avdelningen började Ludde med att hälsa på personalen innan han lugnt och stilla kikade in i alla rum. Ibland tittade han bara in för att sedan gå vidare och ibland gick han in i rummet för att lägga sin haka i någons hand, sätta sig på en stol bredvid sängen och bli klappad eller bara lägga sig på golvet nedanför någons säng.

Det hände att det var barn på avdelningen som var där för att hälsa på en anhörig och Ludde tog gärna med sig dem ut i allrummet för att leka en stund, vilket uppskattades av såväl personal som patienter och barnens föräldrar.

Så här kan en dag på jobbet vara för en terapihund:

”En kvinna, född i början av 40-talet, har svåra smärtor och svårt med andningen. Hon vill inte leva längre. Malte och Ludde besökte henne under ca 20 minuter. Jag hade Malte i mitt knä så att kvinnan kunde klappa honom och vi pratade om hundarna och vad de gör när de inte är på Ersta.

När besöket var över hade kvinnan kontaktat personalen och bett om ett glas vin och lite chips.”

”En medelålders man med cancer hade hoppats på att få åka hem under den gångna helgen men hans sjukdom tillät det inte. Malte och Ludde busade i hans rum en stund innan de la sig i en hög nedanför hans säng. Hundarnas bus lockade patienten till skratt och när vi lämnade honom log han fortfarande.”

”En kvinnlig anhörig tycker att det är svårt att se sin nära sjuk och vi träffar henne utanför patientens rum. Hon klappar hundarna och berättar om sina barn och barnbarn. Det mesta av samtalet riktar hon till hundarna som sitter framför henne och ger henne sin odelade uppmärksamhet. Efter ca 15 minuter tackar hon för pratstunden och går tillbaka in i patientens rum.”

 Ludde och Malte 011