Ur en terapihunds dagbok…

På måndagar jobbar mina hundar på Ersta Hospice. De sprider glädje, tröstar och lindrar ångest. De ger nya samtalsämnen och lockar till skratt.

Först besökte vi en patient som behövde lite sällskap och en pratstund och därefter hjälpte Ludde en kvinna med sittgymnastik. En av hennes övningar var att lyfta benen, ett i taget, och hålla det i luften en stund. Träningen blev roligare när Ludde smet in under hennes ben varje gång hon lyfte och han belönades med skratt och godis. Kvinnan skulle även göra övningar stående och Ludde var vid hennes sida och stöttade henne med blicken.

Vårt sista besök för idag var hos en svårt sjuk kvinna med stor ångest. Malte sökte sig mot hennes hand och han drog sig inte undan trots hennes ångestfyllda läten. Jag hjälpte Malte att lägga sig bredvid kvinnan och placerades hennes hand ovanpå hans rygg. Malte la sin os under hennes haka och jag strök Malte över ryggen för att stötta honom i hans arbete. Kvinnans läten upphörde, hennes andning blev lugnare och Malte tryckte sin nos mot hennes haka som små puffar.

När vi lämnade avdelningen fick hundarna en promenad i parken och jag märkte hur trötta de var. De sov i bilen, hela vägen hem, Ludde med sitt huvud på Maltes rygg och jag kände en kärlek och en stolthet över dessa underbara killar som inte med ord kan beskrivas. De gör skillnad och de behövs!

Du gillar kanske också...