Några utdrag ur mitt tankesurr…

Jag hoppas att de även får dina tankar, funderingar och reflektioner att ta fart!

20210601

Jag har börjat lära mig sticka!
Aldrig hade jag kunnat tro att det skulle få så stor betydelse i mitt liv men nu när jag har börjat inser jag hur meditativt det kan vara och hur mycket tankar jag kan reda ut medan mina händer är sysselsatta. Allt jag skapar blir inte särskilt fint eller ens bra och då repar jag upp alltihop och börjar om från början. Att repa upp en hel kofta för att jag insåg att den skulle bli för tung för mig hade varit otänkbart för mig att göra för några år sedan men idag betraktar jag det annorlunda. Jag menar, om jag har lagt ner tid som fått mig att må bra men resultatet blev något jag inte kan använda så är det ju bättre att ta till vara garnet och göra något nytt som går att använda.

Så nu när sommarens första dag infaller så stickar jag raggsockor och med tanke på mitt långsamma tempo och mina svårigheter med att få till hälarna så lär de bli färdiga lagom till hösten… Eller vintern!

Det finns en historia bakom detta stickande och den lyder som följer.
Jag är oftast den som kommer först till kontoret och i morgonens lugn och tystnad jobbar jag undan det som dykt upp sedan föregående dag och sedan sätter jag på kaffebryggaren, tömmer diskmaskinen och torkar av i vårt gemensamma kök så att kollegorna också får börja sin dag i lugn och ro.
Ibland när jag går där och stökar så träffar jag på den personal som jobbat under natten och vi växlar några ord om ditten och datten och vid ett tillfälle pratade jag med en kvinna som hade alldeles fantastiskt fina raggsockor på sig och jag frågade om hon stickat dem själv och om det inte var väldigt svårt. Det här visade sig vara en kvinna som förstått stickandets magi långt före mig och som hittat det meditativa lugnet i stickandet så för henne var det inga svårigheter med ett par raggsockor.

Så gick det några veckor innan jag träffar samma kvinna igen och hon hade då med sig två nystan av ett mjukt, härligt ullgarn och uppmanade mig att sticka mina egna sockor och när man får en gåva av det slaget så lämnar man inte bort arbetet till någon annan för att sedan håva in det färdiga resultatet. Nej minsann, nu var det dags att lära sig stick och på den vägen är det med betoning på lära sig.

Familj och vänner kommer troligtvis att kunna hålla sina fötter varma i vinter i mina tappra sockprojekt som säkerligen inte kommer blända någon vad gäller masktäthet och form men de kommer åtminstone vara alldeles unika.

20210406

Våren smyger sig på
Ett nytt år har tagit sin början, pandemin håller fortfarande världen i sitt grepp men här hemma på min gård blommar nu både blåsippor och vitsippor och livet går sin gilla gång.

Just det där att saker har sin gilla gång kan göra mig både stressad och rofylld. Mitt tålamod räcker ibland inte till för att låta saker ta sin tid och stundom försöker jag forcera saker som inte alls låter sig forceras och min frustration vet inga gränser men det spelar verkligen ingen roll för saker måste få ta sin tid oavsett vad jag vill eller känner. De dagar då jag verkligen är den bästa versionen av mig själv upplever jag ett stort inre lugn bara av att vila i tanken att det inte finns något jag kan göra för att skynda på vissa processer och jag lutar mig tillbaka och låter det ta sin tid.

Allt beror på dagsform, sinnesstämning och min mottaglighet för yttre störningar och nog är det väl ändå det som är kärnan i det här livet vi lever – Att varje dag lära känna vem man är just idag. Vi är i ständig förändring, ständigt på väg trots att vi inte alltid märker att vi lärt oss nya saker eller ens tror att vi rör oss.

Allting sker i sin egen takt, vara sig vi vill eller inte, och det enda vi egentligen behöver göra är att öppna våra sinnen, känna alla våra känslor och följa med på resan.

20201129

Första advent
Under natten har det fallit några små korn av snö och de ligger som ett tunt, tunt täcke över marken. Detta lilla lyser upp det stora och det får mig att tänka på den situation världen befinner sig i just nu.

Det pågår en pandemi som sprider sjukdom och död där den drar fram och i nyhetsmedia och sociala medier anklagas än den ena och än den andra för att inte ha gjort tillräckligt för att förhindra det som sker.
Jag tittar på mitt tunna snötäcke och tänker att det är vi, varje enskild liten individ, som måste göra den lilla skillnaden för att påverka det stora. Det är vi som måste använda vår klokhet och vårt sunda förnuft för att stoppa spridningen av detta virus. Ingen regering i världen kan lagstifta mot människors beteenden i det hänseendet och att skrika högt efter lagar och förbud kommer föga att hjälpa eftersom det fortfarande är vi, den lilla enskilda individen, som behöver tänka till och ändra våra beteenden.

Kanske har vi blivit så vana vid att sköta våra sociala kontakter och uttrycka våra åsikter via sociala medier att vi glömt bort hur vi ska värna varandra när vi möts på riktigt eller kanske har vi blivit så främmande för att tänka själva att vi behöver en högre makt att stifta lagar åt oss så att vi enkelt kan rätta in oss i ledet utan att behöva tänka som förpassat oss in i denna frustration och vanmakt.
Om det skulle förhålla sig på det viset så har vi långt större demoner att bekämpa än detta fasansfulla virus som härjar i vår värld.

20200910

Dagarna blir kortare och världen ändrar färg
Härom kvällen när jag tog min tonårshund för en sista rastning stannade jag upp och tittade mot den stjärnklara himlen.
Jag förundras över den stora rymden och fascineras av allas vår plats i den och medan jag lät tankarna vandra kring detta oändliga så fastnar min blick på en stjärna som jag inte kände igen. Den tycktes ligga lågt på himlavalvet och lyste i härligt rött sken.
Min logiska hjärna var snabb med att informera mig om att det troligtvis var ett flygplan och det var den röda lanternan jag såg men fast jag stod kvar en god stund så flyttade den sig inte.
Nu fnös min logiska hjärna och lämnade plats för nya intryck och ny kunskap och efter att ha tittat på den ännu en stund gick jag in och började leta efter vad det kunde vara som lyste så vackert där ute.
Det var planeten Mars.

Återigen vandrar mina tankar iväg och jag slås av hur lätt vi dömer saker baserat på gamla erfarenheter och kunskaper. Det är som om dörrarna till barnets nyfikenhet och glädje i att hitta nya saker gnisslar i gångjärnen så man blir tvungen att använda viss kraft för att öppna dem på vid gavel.

För en del är det kanske ingen stor sak att ha sett en planet men för mig var det en upplevelse utöver det vanliga. En upptäckt som åter väckte nyfikenhet och upptäckarlust och jag kommer nog aldrig sluta fascineras av vår stora rymd och de magiska hemligheter som gömmer sig där.

20200611

Allt förändras och vägen leder vidare
Min sorg har funnit sin plats i min själ och vilar nu mer stilla. Ibland blossar den upp och vill rasa ut och jag låter den få utlopp.
Precis som alla andra känslor behöver sorgen få sin plats. Glädjen och lyckan har sin men även ilskan och frustrationen måste få sitt utrymme.

Jag upplever ibland att känslor delas upp i fula och fina och att de fula helst inte ska synas och uttryckas medan de fina får ta hur mycket plats som helst och gärna basuneras ut över hustaken.
Men vad händer om vi gömmer de fula känslorna hela tiden?
De finns ju där även om de inte får synas och höras.

Jag tror att vi behöver ge uttryck för alla våra känslor på olika sätt för att skapa en harmoni i våra inre och för att känna den helhet alla dessa känslor skapar inom oss.

Kanske tror vi att de fula känslorna ska skada de som finns omkring oss men kan inte de fina känslorna skada lika mycket om den vi möter just där och just då kämpar för att gömma de fula känslor som denne just där och just då upplever?

Lär känna alla dina känslor och låt dem vara just det de är – Känslor.
De är alla en del av dig och du är inte en enskild känsla, du bara upplever dina olika känslor vid olika tillfällen.

Låt ingen känsla hänga kvar för länge. Ha den så länge du vill och behöver och låt den sedan gå och gör plats för alla de andra känslorna.

20200317

Sorg
Jag sörjer just nu. Det är en sorg som sliter och river i hela min kropp och hela mitt väsen.
Den sortens sorg som gör att det känns som om en del av min kropp saknas.

Jag har förlorat min bästa vän, den mest kärleksfulla varelse man kan tänka sig.
Min hund.

Han var där jag var, Alltid.
Han valde att ligga hos mig i soffan även om det spelades boll i trädgården.
Han valde att finnas vid min sida även om något mer spännande och betydligt roligare erbjöds av andra.
Han valde mig i alla lägen.
…och jag valde honom!

Vi var en och samma kropp och när han blev sjuk kämpade vi tillsammans.
Vi anpassade oss till rådande läge och tog vara på varje stund vi hade tillsammans.

…och nu är han inte längre här.
Han fattas mig!

Där han är nu, återförenad med sin bästa hundkompis, finns inga sorger.
Inga sjukdomar och ingen smärta.
Han är där han ska vara.

Hans vandring på jorden blev kort men han berörde så många människor på sin väg.
Han uträttade förmodligen fler kärleksfulla handlingar under sina sex år än vad de flesta av oss människor hinner med under livstid.
För det är så våra djur gör.
De älskar, innerligt och sant.
De är äkta och genuina i alla sina handlingar.

De har mycket att lära oss.
…om vi är villiga att lyssna.

2020-02-29

Skottdagen
Det är lite spännande med en dag som bara existerar vart fjärde år.
För min del så tänker jag att eftersom den dyker upp så sällan så kan det vara värt att ta vara på den lite extra så att den blir minnesvärd och inte bara försvinner i bruset av de andra dagarna.
Men å´andra sidan så är ju varje dag värd att ta vara på så varför skulle den här vara annorlunda?
Kanske för att vi föresätter oss att ta vara på varje dag men så kommer en massa annat emellan och så glömmer vi att ta vara på dagen och så tänker vi att vi imorgon blir det bättre, eller kanske i övermorgon…
Kanske sätter vi våra ambitioner för högt?
Kanske kan det vara rimligare att försöka ta vara på några fina stunder varje dag?
Varje ögonblick som ger en känsla värd att minnas kan få ta lite mer plats i våra kroppar varje dag så kan vi vid dagens slut ändå känna att:
Det här har varit en dag värd att ta vara på och jag tog vara på den!

2020 01 30

Husgudar och idoler…
De flesta av oss samlar på personer vi beundrar eller ser upp till av olika anledningar och jag är inget undantag.

Som tonåring bestod mina idoler främst av artister vars musik och texter berörde mig och lät mig hitta känslor i mig själv som jag än idag hittar till när någon gammal låt spelas i radion.

Vartefter åren har gått så har mina idoler bytt skepnad i takt med att jag själv förändras och byter riktning i livet.

Många som förespråkar självförverkligande och predikar om hur vi ska strunta i andra och bara vara oss själva och tycker att vi inte ska ha andra idoler än oss själva har nog missat betydelsen av personer, verkliga eller påhittade, som väcker vår nyfikenhet och talar till delar av vårt inre som vi kanske ännu inte upptäckt hos oss själva.

Personligen tänker jag fortfarande på Bamse som lärde mitt barnajag att ”Om man är stor måste man vara snäll” och mitt tonårsjag väcks åter till liv när jag hör ”Tears in heaven” som lärde mig att vi har vår tid på jorden och att vi hör hemma här tills vår tid är kommen.
Mitt vuxna jag upptäcker fortfarande personer som har saker att lära mig om jag bara är villig att ta det till mig, studera det, behålla en del och förkasta annat för att hitta just de fragment som leder mig framåt på min väg i livet.

2020 01 20

Ibland förundras jag över all den kärlek jag kan känna över små saker som pågår i min vardag. En blöt puss av en glad hund, kattens spinnande när hon lägger sig bredvid mig, doften av fuktig jord i trädgården, stjärnorna som fyller himlen i gnistrande mönster och alla andra små saker som vi ibland glömmer bort och tar för givna.

Kanske behöver vi stanna upp och låta alla dessa små saker bli stora och kanske behöver vi känna efter vad de betyder för oss.

Vem vet, det kanske är den stora kärleken till små saker som visar oss vägen mot ett lugnare och lyckligare liv…

2020 01 15

Livet, vet ni, det där som pågår hela tiden men som vi inte alltid är så uppmärksamma på att vi lever. Men vad är det då att leva?
Jag är övertygad om att det finns lika många uppfattningar om det som det finns människor eftersom varje enskild människas liv skiljer sig från alla andras.

Vad är min uppfattning om livet?
Jag måste erkänna att det varierar lite från dag till dag och ibland från morgon till kväll. Allt beror på min dagsform, mina upplevelser och mitt känsloläge. Ingen kan vara på topp alla dagar men det är ju också en del av det här livet.
Hur ska jag kunna känna glädje och eufori om jag inte kan få känna nedstämdhet och sorg?

Balans i livet är nog det jag strävar efter. Att uppleva det som kommer till mig och varken förstora eller förminska det – bara ta det till mig och vara i det i just den stunden för att sedan släppa det och gå vidare.
Kanske är det just det som är livet – vägen vi valt att vandra framåt…